Han visste mycket väl hur illa Lokander hade tyckt om att han hade beslutat sig för att avsluta sin karriär inom polisen. Han hade försökt att övertala Erik att tänka om ett antal gånger, efter det att Erik hade lämnat in sin avskedsansökan. Detta var inte direkt vanligt när det gällde Lokanders person, utan han var känd för sitt extrema patos och att han höll sig för god att göra skillnad på person och person. Men han hade till slut önskat Erik lycka till i hur han nu tänkt sig sin framtid, detta var första gången på 2 år som han hörde Lokanders röst.

 ­– Men tjenare Helmer, det var inte i går! Och nej då du stör absolut inte du, jag var precis på väg att sätta mig i bilen! Svarade Erik och märkte det förvånade uttrycket i sin röst!

– Nej det kan man ju lugnt påstå, det är väl nästan 2 år sedan jag hade den äran! Svarade Lokander med sin ganska så entoniga stämma med ett lätt inslag av dalmål!

– Jo det är det och lite mer där till! Sa Erik och kände hur olusten eller kanske var det ett uns av spänning som spred sig i hans kropp!

Han kände så väl igen denna känsla, den hade inte gjort sig påmind på länge nu!

Men han visste instinktivt att detta inte var något vanligt socialt samtal från Lokander, det var något speciellt som hade hänt och känslan sa honom att det var något väldigt speciellt!

Något gjorde att han inom sig kunde känna dessa föraningar enbart genom att höra tonfallet i en människas röst, även om Lokanders röst var ovanligt svår analyserad. Detta med att till det nästan absurda kunna analysera och förstå uttryck, mimik och kroppsspråk hos människor, var en ”gåva” som Erik hade fått. Hur visste han inte, den bara fanns där. Erik hade många gånger långt innan hans tidigare kollegor på Rikskrim ens hade börjat nysta i bevis materialet, haft klart för sig både tillväga gångsätt och motivbild enbart genom att se brottplatsen. Någonstans i hans inre fanns svaret men de syner eller man kan kanske kalla det uppenbarelser han fick gjorde att han på något outgrundligt sätt kunde forma en inre om än något suddig bild av händelserna på den aktuella brottsplatsen .

– Jo nog kan det vara så Erik och detta är tyvärr inget vanligt litet socialt samtal från min sida! Vi har fått något väldigt speciellt på halsen, kan man nog säga utan att överdriva det allra minsta! Sa Lokander med som Erik uppfattade det, en tendens till darr på sin vanligtvis visserligen entoniga med stadiga stämma!

 – Oj då, det var det värsta! Var allt Erik fick ur sig till svar.

– Ja vi sprang på ett ovanligt bestialiskt mord i natt, om jag ska vara ärlig så är det nog det värsta jag personligen upplevt under mina snart 40 år inom kåren. Något sa mig omgående att vi skulle behöva din hjälp med detta, din ja vad ska man säga ”speciella” begåvning skulle nog kunna vara till stor hjälp!

– Oj oj, kan man kanske få veta vad som hänt eller hur tänkte du att jag skulle hjälp till? Jag har ju faktiskt sadlat om Helmer, men lite råd och tips kan jag kanske stå till tjänst med om nu min så kallade begåvning är till någon nytta.

– Vi skulle nog tyvärr behöva lite mer hjälp än så Erik, kan du ta dig till Mora i dag? Sa Lokander nu med sin vanliga stadiga stämma!

– Ha ha skojar du med mig Helmer, ta mig till Mora i dag?? Svarade Erik med både förvåning och med ett stänk humor i rösten.

– Ja det är där uppe i skogarna vi jobbar nu Erik, jag tar in dig som konsult kan vi kalla det! Vad som helst vi måste lösa detta snabbare än snabbt Erik! Sa Lokander med bedjande i rösten.

– Ja men lite mer måste jag få veta om vad som hänt Helmer, innan jag kastar mig i väg så här ”hals över huvud”!

– Kan inte ta detta via telefon Erik men jag ber dig, jag trodde aldrig jag skulle säga detta men snälla Erik vi behöver dig verkligen nu!

Av någon anledning tyckte sig Erik nästan märka ett stänk av rädsla i Lokanders röst, vilket ytterligare spädde på den obehagliga känslan i hans kropp! Hans sinnen jobbade helt plötsligt på högvarv och han förstod att detta var något verkligt ovanligt som hade hänt. Aldrig tidigare hade hans f.d chef uttalat sig på detta viset, inte ens i närheten. Lokander var en skalig person som aldrig visade några känslor, i alla fall inte i sin yrkesroll. Erik hade ofta tänkt under den tid han jobbat under Lokander, hur i all världen kunde han alltid ha en sådan kontroll över sig själv. Han brusade sällan upp och var alltid saklig och effektiv i alla lägen. Detta var i rak motsats till Erik själv som var en känslomänniska ut i fingerspetsarna, på gott och ont!

– Okej, jag kommer! Svarade Erik, vilket i nästa sekund förvånade honom själv.

– Tack och lov Erik, jag sitter på polisen i Mora och finns här resten av dagen… och kvällen! Ring mig när du närmar dig, antar att det tar ett par tre timmar för dig hit från Karlstad! Svarade Lokander nu med ett uttryck av lättnad i rösten.

 – Jo något sånt tar det nog, men måste in och packa lite samt ringa några samtal. Sa Erik.

– Okej kanon, vi hörs! Sa Lokander och knäppte sen bort Erik som stod kvar där med mobilen mot örat.

Erik stoppade ner mobilen i fickan och tänkte för sig själv, ”vad i hela världen var detta?” Känslan som infunnit sig under samtalet var ju allt annat än behaglig, utan att just då veta varför så kände han att detta skulle kunna vara något som skulle sätta djupa spår i honom för resten av hans liv? Han visste heller inte just då hur rätt han egentligen hade, för detta var något som inte bara skulle förändra hans eget liv för all framtid, utan även människans syn på… den så kallade verkligheten!

Orsaken till att Erik två år tidigare beslutat att avsluta sin tid som polis hade egentligen inte varit ett svårt beslut för honom själv. Han hade börjat må riktigt dåligt, hade stora sömnsvårigheter och magkatarren höll på att ta knäcken på honom. De syner som uppenbarade sig för honom i samband med olika mer eller mindre makabra mordutredningar hade börjat infinna sig även vid andra tillfällen i hans vardag. Detta hade gjort att han börjat tvivla på sin egen psykiska hälsa, vilket hade gjort hans beslut betydligt enklare. Erik hade själv begärt psykologisk hjälp och hade de senaste 2 åren gått i samtalsterapi för att komma till någon form av klarhet kring sitt livliga inre.

Erik skulle just gå upp till sin lägenhet när mobilen ringde igen!

– Hej Erik, stör jag? Hörde han på nytt Helmer Lokander säga!

- Men hej igen du Helmer! Svarade Erik med ett leende i rösten.

- Nej då, inte nu heller faktiskt. Sa Erik.

 - Inte nu heller? Svarade Lokander förvånat.

– Haha ja det var väl cirka 5 minuter sedan sist! Sa Erik glatt.

– Ja visst fan! Sa Helmer, nu med den där lätt skönjbara oron eller var det rent av rädsla i rösten.

 – Skynda dig hit Erik! Sa Lokander, och på nytt klickade det till i örat när Lokander abrupt avslutade samtalet.

Erik stod där och tittade på sin mobil telefon och tänkte ”Men herregud vad är det som händer”! Han sprang upp till sin lägenhet och in på sitt kontor och slog på sin dator! ”detta måste ju någon journalist ha fått nys om” tänkte han.

Han gick in på Moratidningens hemsida och läste!

”På torsdags eftermiddagen hittade två orienterare en kropp i skogen i anslutning till Södra Fäsjön några kilometer norr om Mora. När jag tidigare i dag talade med dessa orienterare uppgav de att kroppen hade visat tecken på grov sadism, så som bortskuren näsa och hela eller del av överläppen saknades, bit märken på bålen och något som troligen var brännmärken eller liknade på hela kroppen. Det kanske mest makabra hade varit att huvud, armar och ben hade skiljts från bålen men sedan placerats tillbaka likt ett pussel så att kroppen såg intakt ut vid första anblicken.”

”Hmm… dessa jävla lokal journalister, gå ut med sån bred information kring bevisningen ” tänkte Erik, ”Men detta var väl ändå inte så farligt trots denna uppenbara sadism”! Han hade varit med om värre saker tidigare, så det måste finnas något ytterligare som inte tidningen turligt nog inte fått nys om ännu.

Återigen visste han inte just då hur rätt han hade hade i sina tankar, det som väntade honom de närmsta veckorna skulle bli så… ohyggligt mycket värre!

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle) ;)

Det var egentligen inte någon annorlunda dag, utan den hade börjat som de flesta andra dagar i  Eriks nya liv. Men han kände att det ändå var något som inte riktigt stämde, av någon anledning kände han den malande och obehagliga oron i bröstet som han såväl kände igen.

Han stod vid sin bil och skulle just kliva in när mobiltelefonen ringde.

– Ja det är Erik! Svarade han. Efter någon sekunds tystnad hörde han en välbekant stämma.

– Hej Erik, stör jag?

Till sin stora förvåning hörde han Helmer Lokanders röst i sitt öra, Lokander var hans något trulige tidigare chef vid Rikskriminalpolisens riksmordkommission. 

Erik kände hur hans sinnen omedelbart satte sig i största berdskap och han kände omgående inom sig att nu var det något särskilt som hänt. Han visste sedan tidigare att Lokander hade som sin alldeles egna "heliga ko", att aldrig ringa någon av sin underordnade privat om det in var något alldeles ovanligt viktigt som hänt. 

Men Erik skrattade inombords åt sina egna tankar ” jag är ju faktiskt inte snut längre och Helmer är inte längre min chef”.

Erik hade länge tänkt att han skulle hitt på något annat, 24 år som polis hade satt sina spår i hans hjärna. Han visste att varit en av de bästa och att han med sin ovanliga förmåga att kunna sätta sig in i förövarnas sätt att tänka, att han på något sätt vilket han hade svårt att förklara kunnat se inom sig hur de begått sina gärningar. Men det hjälpte inte längre, strävan efter att vara bäst hade för längesedan lagt sig och hans ovanliga förmåga hade också satt djupa spår i hans eget psyke .

Numera nu livnärde sig han sig som föreläsare, där han erbjöd sina tjänster till i stort sett alla som ville betala för att höra honom. Eriks förflutna inom rikskrims mordkommission gjorde att han hade en del smaskigt att berätta för sina åhörare, vilket i allmänhet gjorde att han med lätthet kunde fylla de lokaler han besökte. Som lite egenterapi hade han också börjat knåpa på en bok om sina upplevelser, något som hade visat sig vara svårare än han trott men som han ändå försökte att ägn några timmar per dag till.

Han hade flyttat tillbaka till sin födelsestad Karlstad bara två år tidigare efter över 20 år i Stockholm. Han visste att han sett det mesta gällande människors ondska och var inte längre särskilt förvånad över vilka vedervärdigheter den mänskliga hjärnan kunde förmå människor att utföra, detta hade han åtminstone trott… fram till just den här dagen!

(Forts. kan ev. följa?) =)

Patienten inkommer liggande med frun på rygg!

Smärtorna strålar mot golvet!

Patienten hävdar att smärtan uppkom när han sov.

Har cyklat omkull med en skottkärra, smärtan ligger kvar på gatan.

Litet ödem mellan höger och vänster ben.

Patienten säger sig ha druckit minst 75cl vodka innan han upptäckte att yrseln tilltog.

Vid palpation av buken beskriver patienten att det smärtar i min högra hand.

Journalanteckningar visar att patienten även tidigare en gång har varit frisk.

Min bedömning av patienten är att smärtan inte gör så ont som jag tidigare tyckte.

Liten svullnad på väster höft efter ett fall från ca 2 km.

(Nästan sanna fast ändå inte!)   

Personlig styrka kan kanske vara att man i stället för att gråta,

kan le och skratta åt allt elände som man drabbas av.

Att man försöker se framtiden an,

trots all smärta och allt som det för med sig.

När fysiken ger vika, när kroppen vill säga stopp,

då reser man sig igen och biter ihop med ett leende på sina läppar.

Att man leende bestämmer sig för att försöka ta sig an problemen,

utan att för en endaste sekund ge upp tron på sig själv och tron på en ljusare framtid.

När skador och sjukdom kommer slag i slag är det lätt att misströsta,

men det finns trots allt alltid de som har det värre och inte har möjligheten att se någon ljusning.

Deras styrka är så klart oändligt mycket större, när hoppet är ute och kroppen nått sitt slutgiltiga mål.

Då är ett leende en ofantlig prestation och en styrka så stark, vilken man inte med ord kan beskriva.

Så att le åt sig själv kan ses som den ultimata styrkan,

att skratta och le tillsammans när skuggorna breder ut sig,

kan kanske just då ses som den… ultimata lyckan.

SOMMAR 

Håret blir ljusare,

huden blir brunare,

vattnet blir varmare,

ölen blir kallare,

musiken blir ljuvligare,

nätterna blir kortare,

fåglar blir ljudligare,

korvar blir grillade,

sillen blir saltare,

nubben blir immigare,

vinden blir ljummare,

sanden blir hetare,

fiskar blir metade,

bryggor blir tjärade,

solen blir hetare,

sinnet blir lättare,

många blir tälatare,

klippor blir glattare,

en del blir författare,

jag själv blir en tänkare,

för att livet helt enkelt blir... enklare!

Ibland kanske vi blandar ihop det där med kunskap och klokhet utan att tänka oss för, eller rent generellt att vi tänker på varför vi är som vi är!

Jag tror dock att förvärvad kunskap oftast hjälper oss rent praktiskt/tekniskt att skrapa ihop till vårt dagliga bröd, medan vår så kallade klokhet mer konkret hjälper oss att leva våra liv i det stora hela med varierande resultat beroende på hur utvecklad vår klokhet nu är.

Tillsammans kan väl då dessa egenskaper kanske kallas social kompetens, vilket kanske är den allra viktigaste egenskapen hos en människa trots allt.

Brist på social kompetens skapar garanterat större problem för andra människor än okunskap och dumhet.

Okunskapen och dumheten är oftast beroende av tillfället, men bristen på social kompetens däremot oftast följer en människa livet igenom.

Om man verkligen vill ha något, något som man kanske strävat efter en längre tid. Då kanske man måste ”gräva lite djupare”, ”söka i mörkret”,” hoppa över ån” eller kanske rent av ”ta sig vatten över huvudet” för att nå sitt mål.

För livet är ju inte alltid enkelt utan kräver en del ansträngning för att övervinna hinder och för att nå sina mål.

Livet är som en berg och dalbana, det går upp och det går det ner med jämna och ojämna mellanrum.

Men ge aldrig upp hoppet och tro framförallt på dig själv i alla lägen, visa att du är en stolt människa som tror på kärleken och värnar om dina nära och kära.

Ondskan, falskheten och illviljan finns alltid runt oss och lurar bakom sina fasader. Men du är du, underskatta aldrig dig själv… du är UNIK!

Nu när man har gått hemma och lallat i några månader efter mina operationer, börjar man så smått längta tillbaka till jobbet faktiskt!

Att gå hemma sjukskriven på grund av att man misshandlat kroppen genom åren, gör ju att man funderar lite på vad framtiden har i sitt sköte.

Det går ju inte att ändra framtiden rent praktiskt, men man kan ju åtminstone försöka ändra sina ovanor till något bättre vilket i sin tur då borde ha en stor effekt på vår egen framtid.

Så till er som har semester/sommarlov önskar jag er det väder ni önskar er och att ni får uppleva de upplevelser ni längtat efter!

Men tänk på att begränsa era ovanor till ett minimum, så får ni nog en fantastisk sommar hur vädret än blir. =)