(forts.)

Skogen började tunnas ut och han närmade sig Mora, tankarna studsade runt i hans hjärna och han hade svårt att koncentrera sig på bilkörandet. Han kikade på sin GPS och såg att det inte var långt kvar till centrum där polisstationen skulle ligga någonstans och där han skulle möta sin fd. chef för första gången på över 2 år.

Han tog upp sin mobil och tryckte in Lokanders nummer.

-Lokander! Svaret kom efter bara en signal.

-Tjenare, det är Erik! Replikerade han snabbt.

-Hej du, börjar du närma dig?

- Ja jag är snart framme om man nu kan lita på GPS:en!

-Okej, kanon det Erik! Det är bara du knallar in till vakthavande så visar han dig var jag sitter! Vi har fullt upp just nu och L-G Söderberg har också just kommit hit och honom känner du ju väl! Tänkte att ni skulle samarbeta lite så jag har satt in honom i vad som hänt och berättat att du var på väg. Du kanske hörde att vi har fått ett dödsfall till på halsen? Hasplade Lokander ur sig, med ovanligt många ord i en följd.

”Hmm… jamen Larsa Söderberg” tänkte Erik!

Han och Söderberg hade jobbat tillsammans vid otaliga fall, men han hade inte varken sett eller pratat med honom heller, sedan han lämnat Stockholm.

Han hade tänkt höra av sig till honom ett flertal gånger men det hade aldrig blivit av, så nu kände han helt plötsligt en viss skuld känsla över detta.

Erik hade alltid ansett att L-G var en av de mest kompetenta poliser han träffat under sitt yrkesliv, om inte den allra mest kompetente.

Söderberg hade heller aldrig sett Erik som någon ”underlig figur” vilket inte hade varit helt vanligt inom kåren.

Många hade tvivlat eller snarare inte förstått sig på Eriks minst sagt egna sätt att jobba på. Detta hade gjort att han blivit lite av en enstöring som gick sin egen väg och noga valde vem han delade sina tankar med.

Söderberg hade heller aldrig ifrågasatt hur han kom fram till sina slutsatser, utan snarare uppmuntrat honom till att arbeta på sitt eget sätt.

Om den inställningen hade varit mer utbredd bland de andra kollegorna så hade allt kanske sett annorlunda ut, men Erik hade troligen inte orkat fortsätta ändå för hans ”hjärnspöken” hade till slut även börjat att ta över hans privatliv och vardag mer och mer.

-Jo då pressen håller mig informerad Helmer, vi ses om en stund! Sa Erik och la ifrån sig mobilen på passagerare sätet.

Han tittade på nytt på sin GPS och märkte nu att den plötsligt hade slutat fungera, den var helt svart.

"Fan också, det var ju alldeles perfekt detta." Svor Erik högt för sig själv. Nu önskade han att hans inre kunde fungera även i en sådan här situation och hjälpa honom att hitta fram, men så fungerade det inte riktigt.

Han såg helt plötsligt en äldre man som stod vid vägkanten och han stannade till bilen bredvid mannen och tryckte ned vindrutan.

-Ursäkta mig, men kan ni tala om för mig vart jag hittar polisstationen här i stan? Sa Erik med ett leende.

När Erik såg mannens ögon förstod han att mannen var blind, ögongloberna var helt vita och hans huvud var orörligt, som om han stod och tittade långt ovanför biltaket. Mannan vände sitt ansikte mot Erik och sa!

-Hämta du din styrka hos Herren… Erik och ur hans oerhörda kraft. Ta på dig Guds rustning och bär hans sköld, så att du för mänsklighetens väl, kan hålla stånd mot detta djävulens lömska angrepp på oss människor. Ty det är inte mot varelser av kött och blod du ska kämpa utan mot djävulsk ondska, mot de mörka makternas svingande svärd, mot herrarna över mörkrets värld, mot ondskans ande krafter i de mörkaste av skogar!

Den gamle mannen pratade med en hög och näst intill predikande stämma.

Sedan vände han sig sakta om och gick sin väg.

Erik satt stilla i bilen och följde den gamle mannen med blicken, hans vanligtvis lugna inre brast och han kände hur tårarna började rulla nedför hans kinder. Han började gråta hejdlöst där han satt i sin bil och blickade ut i den allt mörkare september natten.

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle, fast vart och i vilken form återstår att se!)   

(forts.)

Solen hade just gått ner denna september kväll och Nils Hammare stod på sin veranda och rökte sin pipa, när han plötsligt hörde ett underligt vinande ljud från baksidan av sitt hus. Hans hus låg ganska ensligt beläget i utkanten av den lilla byn Skattungbyn ca 2 mil norr om Orsa i Dalarna. Nils var född och uppvuxen i byn och hade således levt hela sitt liv med naturen skogen som närmsta granne, han kunde med lätthet beskriva de flesta djur och fågelläten men detta var något han aldrig hört förut. Ljudet var inte särskilt högt men ändå genomskärande på något underligt vis. Nils första tanke var att det var ett rävskall men det var för utdraget och på något sätt svävande eller det lät kanske snarare som om ljudet kom från något som förflyttade sig mycket snabbt fram och tillbaka där inne i den allt mörkare skogen.

Han knackade ur pipan och tog några steg ner från verandan för att kunna se runt den vitmålade knuten på sitt omisskännligt faluröda hus. Just när han rundade husknuten och skulle gå mot husets baksida stegrades ljudet och Nils hörde hur några grenar bröts bara några meter framför honom i den mörka skogen.

För en kort sekund blev allt svart och helt plötsligt låg Nils där på marken helt oförmögen att röra sig, hans första tanke var att en björn slagit honom till marken. Hela hans kropp verkade vara förlamad, han försökte röra sina fingrar och vrida på huvudet men det var lönlöst.

Men Nils kände ingen smärta, han hade ingen känsel i kroppen överhuvudtaget. Han hörde hur det vinande ljudet nu fanns någonstans bakom hans huvud, han kunde inte se något men han hörde hur det sakta närmade sig honom. Helt utan att kunna göra något åt sin situation kunde Nils bara se på när något svävade fram över honom, bara någon decimeter över hans ansikte. Något svart, något obeskrivbart, detta något som hela tiden gav ifrån sig detta vinande, väsande ljud. Nils hörde nu plötsligt ett nytt ljud helt nära hans förlamade kropp, fyra snabba hugg som om någon högg ved alldeles intill honom. Sedan såg han hur det svarta som svävat runt honom i mörkret på nytt närmade sig hans huvud. Det sista Nils Hammare upplevde i sitt 67 åriga liv, var ett vinande ljud likt en svingande yxa!

Klockan var närmare 11 på fredags kvällen när Erik närmade sig Mora. Han slog på radion för att lyssna på nyhetssändningen.  ”Ytterligare en kropp har hittats i trakten runt Mora i Dalarna” Hörde han nyhetsuppläsaren säga! ”En äldre man hittades under kvällen död i byn Skattungbyn några mil nord-öst om Mora, enligt uppgift skall kroppen hittats av mannens grannar”. Hans inre ”gåva” gav genast signalen till hans medvetna att detta hade samband med det första mordet.

Han hade läst hur den framgångsrika författaren Paulo Coelho beskriver i en av sina böcker teorin om ”second mind”, ett slags "tänk" som hela tiden finns i bakgrunden av ditt medvetna tänkande. Detta beskriver psykologer som "inre samtal". Sätter du dig ner, sluter ögonen, och lyssnar så kommer du att höra det. Det är en slags konversation eller upprepning som pågår någonstans i bakhuvudet. Det kan vara en fånig låt som fastnat, en speciell person du träffat som du bara inte kan få ur huvudet, eller något som oroar dig som ligger och gnager. Erik återkom ständigt till frågan varför hans inre fungerade på detta viset, Coelhos beskrivning var det han lättast tog till sig. Men hur dessa ”inre samtal” sedan omvandlades till realitet, hade han inga svar på. Det har också länge varit känt inom psykologin, att om du upprepar en sak för dig själv riktigt trovärdigt och tillräckligt ofta kommer du till slut tro på det. Det har visat sig att om kroppen är riktigt avslappnad och second mind är avstängt, har hjärnan svårt att skilja på en verklig och en tänkt situation. Men Eriks hjärna fungerade i ytterligare en dimension, det hans ”second mind” talade om för honom var en förvisso på något sätt tänkt situation men ändå alltid en verklighet.

Erik vände åter blicken in mot det mörka skogsbrynet längs vägen och tänkte för sig själv ”Vad i hela helvete är detta, kommer jag verkligen levande ur det här?”

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle, fast i vilken form återstår att se!) ;)

(forts.)  

Han hoppades dock ändå på att journalisterna hade överdrivit det hela en smula, den sanningen som stod i pressen var oftast en sanning med ett kraftigt mått av modifikation. Det visste han efter alla sina år inom kåren, men att de gick ut så här med detaljer var ändå inte vanligt. Men lokal och rikspress var två skilda saker, troligen hade inte Lokander hunnit lägga locket på utan journalisten hade kört sin egen sensations journalistiska väg.

Erik plockade snabbt ihop de saker han ansåg sig behöva och la ner allt i sin resväska. Han kände en viss stress i kroppen och förvånades själv av den känsla av spänning som spridit sig i hans kropp. Det var samma känsla han fått under sin tid inom polisen, han visste så väl hur hans sinnen fungerade och på något sätt förvånades han av att han saknat detta pirr i kroppen. Han hade hatat denna känsla tidigare och jobbat hårt med sin psykolog för att få några svar på vad det var som gjorde att hans livliga inre gav honom dessa föraningar, varsel, syner, uppenbarelser, visioner eller vad man nu valde att kalla det! Men nu valde han att låta orsaken till vad det än må vara och lät den på nytt ta över i hans hjärna.

Han valde vägen över Stöllet i norra Värmland och senare vidare över höjderna och dalagränsen mot Malung. Hans tankar virrade runt i hans huvud när han körde genom det vidsträckta skogslandskapet, han kom på sig själv med att hela tiden blicka in mot den täta granskogen.

”Det är något med skogen” tänkte han. ”Hmm… vad är det med skogen, varför är skogen viktig i detta”? Erik kände igen sitt inre virrvarr av tankar och visste att dessa föraningar oftast hade någon form av samband med vad som var relevant och som slutligen brukade visa sig leda fram till ett svar av mer eller mindre stor vikt.

– Skogen… skogen är viktig! Sa han i sin diktafon. Diktafonen var ett hjälpmedel som han använde sig av ofta, detta för att han hade svårt att komma ihåg dessa ”varsel” när han vaknade upp ur något som kunde liknas vid ett transliknade tillstånd. Tankarna snurrade så snabbt att han ibland själv liknade dessa vid drömmar och drömtillstånd. Det var som att han helt plötsligt kunde vakna upp och inte minnas tankarna, utan likt när man vaknade upp ur en dröm hade svårt att svara på vad man drömt om.

Han mötte inte många bilar på vägen över höjderna, men hela tiden drogs hans blick in mot den täta skogen och över de små sjöarna och tjärnen. Det var något trolskt över hela miljön och den känsla han hade i kroppen. Erik kände sig nu riktigt illa till mods, hans hjärta började pumpa hårdare och pulsen ökade. Han blickade framåt över vägen för att hitta en parkerings ficka att kunna stanna till på, men fick köra ytterligare några kilometer innan han då det första P-skylten. Han blinkade som den gamle ordningsamme före detta polis han var, trots att det inte var en enda medtrafikant i sikte och svängde in på parkeringen och stannade bilen. Hjärtat bultade nu på kraftigt och han famlade efter sin necessär i väskan i baksätet.

Erik tog fram necessären och plockade fram en ask med sin blodtrycks medicin, knäppte ur en tablett ut förpackningen och svalde den snabbt tillsammans med en klunk ur en Loka flaska.

”Jo då, nu börjas det igen” sa han tyst för sig själv.

Nu visste han att hans hela hans kropp var ”aktiverad”. Tankarna, föraningarna tillsammans med den påverkan dessa hade på hans hjärta var alltid det samma, kombinationen var ingen trevlig upplevelse men han visste att hans kropp i 9 fall av 10 hade rätt! Men vad som var de rätta svaren och varför, visste han så klart inte än.

Men tillföljd av att han ännu inte ens sett brottsplatsen visste Erik att detta var något starkare än han någonsin upplevt tidigare.

– Detta är inte något vanligt mord, detta har inte enbart med människor att göra! Hörde han sig själv säga! 

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle)