(forts.)

Skogen började tunnas ut och han närmade sig Mora, tankarna studsade runt i hans hjärna och han hade svårt att koncentrera sig på bilkörandet. Han kikade på sin GPS och såg att det inte var långt kvar till centrum där polisstationen skulle ligga någonstans och där han skulle möta sin fd. chef för första gången på över 2 år.

Han tog upp sin mobil och tryckte in Lokanders nummer.

-Lokander! Svaret kom efter bara en signal.

-Tjenare, det är Erik! Replikerade han snabbt.

-Hej du, börjar du närma dig?

- Ja jag är snart framme om man nu kan lita på GPS:en!

-Okej, kanon det Erik! Det är bara du knallar in till vakthavande så visar han dig var jag sitter! Vi har fullt upp just nu och L-G Söderberg har också just kommit hit och honom känner du ju väl! Tänkte att ni skulle samarbeta lite så jag har satt in honom i vad som hänt och berättat att du var på väg. Du kanske hörde att vi har fått ett dödsfall till på halsen? Hasplade Lokander ur sig, med ovanligt många ord i en följd.

”Hmm… jamen Larsa Söderberg” tänkte Erik!

Han och Söderberg hade jobbat tillsammans vid otaliga fall, men han hade inte varken sett eller pratat med honom heller, sedan han lämnat Stockholm.

Han hade tänkt höra av sig till honom ett flertal gånger men det hade aldrig blivit av, så nu kände han helt plötsligt en viss skuld känsla över detta.

Erik hade alltid ansett att L-G var en av de mest kompetenta poliser han träffat under sitt yrkesliv, om inte den allra mest kompetente.

Söderberg hade heller aldrig sett Erik som någon ”underlig figur” vilket inte hade varit helt vanligt inom kåren.

Många hade tvivlat eller snarare inte förstått sig på Eriks minst sagt egna sätt att jobba på. Detta hade gjort att han blivit lite av en enstöring som gick sin egen väg och noga valde vem han delade sina tankar med.

Söderberg hade heller aldrig ifrågasatt hur han kom fram till sina slutsatser, utan snarare uppmuntrat honom till att arbeta på sitt eget sätt.

Om den inställningen hade varit mer utbredd bland de andra kollegorna så hade allt kanske sett annorlunda ut, men Erik hade troligen inte orkat fortsätta ändå för hans ”hjärnspöken” hade till slut även börjat att ta över hans privatliv och vardag mer och mer.

-Jo då pressen håller mig informerad Helmer, vi ses om en stund! Sa Erik och la ifrån sig mobilen på passagerare sätet.

Han tittade på nytt på sin GPS och märkte nu att den plötsligt hade slutat fungera, den var helt svart.

"Fan också, det var ju alldeles perfekt detta." Svor Erik högt för sig själv. Nu önskade han att hans inre kunde fungera även i en sådan här situation och hjälpa honom att hitta fram, men så fungerade det inte riktigt.

Han såg helt plötsligt en äldre man som stod vid vägkanten och han stannade till bilen bredvid mannen och tryckte ned vindrutan.

-Ursäkta mig, men kan ni tala om för mig vart jag hittar polisstationen här i stan? Sa Erik med ett leende.

När Erik såg mannens ögon förstod han att mannen var blind, ögongloberna var helt vita och hans huvud var orörligt, som om han stod och tittade långt ovanför biltaket. Mannan vände sitt ansikte mot Erik och sa!

-Hämta du din styrka hos Herren… Erik och ur hans oerhörda kraft. Ta på dig Guds rustning och bär hans sköld, så att du för mänsklighetens väl, kan hålla stånd mot detta djävulens lömska angrepp på oss människor. Ty det är inte mot varelser av kött och blod du ska kämpa utan mot djävulsk ondska, mot de mörka makternas svingande svärd, mot herrarna över mörkrets värld, mot ondskans ande krafter i de mörkaste av skogar!

Den gamle mannen pratade med en hög och näst intill predikande stämma.

Sedan vände han sig sakta om och gick sin väg.

Erik satt stilla i bilen och följde den gamle mannen med blicken, hans vanligtvis lugna inre brast och han kände hur tårarna började rulla nedför hans kinder. Han började gråta hejdlöst där han satt i sin bil och blickade ut i den allt mörkare september natten.

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle, fast vart och i vilken form återstår att se!)   

(forts.)

Solen hade just gått ner denna september kväll och Nils Hammare stod på sin veranda och rökte sin pipa, när han plötsligt hörde ett underligt vinande ljud från baksidan av sitt hus. Hans hus låg ganska ensligt beläget i utkanten av den lilla byn Skattungbyn ca 2 mil norr om Orsa i Dalarna. Nils var född och uppvuxen i byn och hade således levt hela sitt liv med naturen skogen som närmsta granne, han kunde med lätthet beskriva de flesta djur och fågelläten men detta var något han aldrig hört förut. Ljudet var inte särskilt högt men ändå genomskärande på något underligt vis. Nils första tanke var att det var ett rävskall men det var för utdraget och på något sätt svävande eller det lät kanske snarare som om ljudet kom från något som förflyttade sig mycket snabbt fram och tillbaka där inne i den allt mörkare skogen.

Han knackade ur pipan och tog några steg ner från verandan för att kunna se runt den vitmålade knuten på sitt omisskännligt faluröda hus. Just när han rundade husknuten och skulle gå mot husets baksida stegrades ljudet och Nils hörde hur några grenar bröts bara några meter framför honom i den mörka skogen.

För en kort sekund blev allt svart och helt plötsligt låg Nils där på marken helt oförmögen att röra sig, hans första tanke var att en björn slagit honom till marken. Hela hans kropp verkade vara förlamad, han försökte röra sina fingrar och vrida på huvudet men det var lönlöst.

Men Nils kände ingen smärta, han hade ingen känsel i kroppen överhuvudtaget. Han hörde hur det vinande ljudet nu fanns någonstans bakom hans huvud, han kunde inte se något men han hörde hur det sakta närmade sig honom. Helt utan att kunna göra något åt sin situation kunde Nils bara se på när något svävade fram över honom, bara någon decimeter över hans ansikte. Något svart, något obeskrivbart, detta något som hela tiden gav ifrån sig detta vinande, väsande ljud. Nils hörde nu plötsligt ett nytt ljud helt nära hans förlamade kropp, fyra snabba hugg som om någon högg ved alldeles intill honom. Sedan såg han hur det svarta som svävat runt honom i mörkret på nytt närmade sig hans huvud. Det sista Nils Hammare upplevde i sitt 67 åriga liv, var ett vinande ljud likt en svingande yxa!

Klockan var närmare 11 på fredags kvällen när Erik närmade sig Mora. Han slog på radion för att lyssna på nyhetssändningen.  ”Ytterligare en kropp har hittats i trakten runt Mora i Dalarna” Hörde han nyhetsuppläsaren säga! ”En äldre man hittades under kvällen död i byn Skattungbyn några mil nord-öst om Mora, enligt uppgift skall kroppen hittats av mannens grannar”. Hans inre ”gåva” gav genast signalen till hans medvetna att detta hade samband med det första mordet.

Han hade läst hur den framgångsrika författaren Paulo Coelho beskriver i en av sina böcker teorin om ”second mind”, ett slags "tänk" som hela tiden finns i bakgrunden av ditt medvetna tänkande. Detta beskriver psykologer som "inre samtal". Sätter du dig ner, sluter ögonen, och lyssnar så kommer du att höra det. Det är en slags konversation eller upprepning som pågår någonstans i bakhuvudet. Det kan vara en fånig låt som fastnat, en speciell person du träffat som du bara inte kan få ur huvudet, eller något som oroar dig som ligger och gnager. Erik återkom ständigt till frågan varför hans inre fungerade på detta viset, Coelhos beskrivning var det han lättast tog till sig. Men hur dessa ”inre samtal” sedan omvandlades till realitet, hade han inga svar på. Det har också länge varit känt inom psykologin, att om du upprepar en sak för dig själv riktigt trovärdigt och tillräckligt ofta kommer du till slut tro på det. Det har visat sig att om kroppen är riktigt avslappnad och second mind är avstängt, har hjärnan svårt att skilja på en verklig och en tänkt situation. Men Eriks hjärna fungerade i ytterligare en dimension, det hans ”second mind” talade om för honom var en förvisso på något sätt tänkt situation men ändå alltid en verklighet.

Erik vände åter blicken in mot det mörka skogsbrynet längs vägen och tänkte för sig själv ”Vad i hela helvete är detta, kommer jag verkligen levande ur det här?”

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle, fast i vilken form återstår att se!) ;)

(forts.)  

Han hoppades dock ändå på att journalisterna hade överdrivit det hela en smula, den sanningen som stod i pressen var oftast en sanning med ett kraftigt mått av modifikation. Det visste han efter alla sina år inom kåren, men att de gick ut så här med detaljer var ändå inte vanligt. Men lokal och rikspress var två skilda saker, troligen hade inte Lokander hunnit lägga locket på utan journalisten hade kört sin egen sensations journalistiska väg.

Erik plockade snabbt ihop de saker han ansåg sig behöva och la ner allt i sin resväska. Han kände en viss stress i kroppen och förvånades själv av den känsla av spänning som spridit sig i hans kropp. Det var samma känsla han fått under sin tid inom polisen, han visste så väl hur hans sinnen fungerade och på något sätt förvånades han av att han saknat detta pirr i kroppen. Han hade hatat denna känsla tidigare och jobbat hårt med sin psykolog för att få några svar på vad det var som gjorde att hans livliga inre gav honom dessa föraningar, varsel, syner, uppenbarelser, visioner eller vad man nu valde att kalla det! Men nu valde han att låta orsaken till vad det än må vara och lät den på nytt ta över i hans hjärna.

Han valde vägen över Stöllet i norra Värmland och senare vidare över höjderna och dalagränsen mot Malung. Hans tankar virrade runt i hans huvud när han körde genom det vidsträckta skogslandskapet, han kom på sig själv med att hela tiden blicka in mot den täta granskogen.

”Det är något med skogen” tänkte han. ”Hmm… vad är det med skogen, varför är skogen viktig i detta”? Erik kände igen sitt inre virrvarr av tankar och visste att dessa föraningar oftast hade någon form av samband med vad som var relevant och som slutligen brukade visa sig leda fram till ett svar av mer eller mindre stor vikt.

– Skogen… skogen är viktig! Sa han i sin diktafon. Diktafonen var ett hjälpmedel som han använde sig av ofta, detta för att han hade svårt att komma ihåg dessa ”varsel” när han vaknade upp ur något som kunde liknas vid ett transliknade tillstånd. Tankarna snurrade så snabbt att han ibland själv liknade dessa vid drömmar och drömtillstånd. Det var som att han helt plötsligt kunde vakna upp och inte minnas tankarna, utan likt när man vaknade upp ur en dröm hade svårt att svara på vad man drömt om.

Han mötte inte många bilar på vägen över höjderna, men hela tiden drogs hans blick in mot den täta skogen och över de små sjöarna och tjärnen. Det var något trolskt över hela miljön och den känsla han hade i kroppen. Erik kände sig nu riktigt illa till mods, hans hjärta började pumpa hårdare och pulsen ökade. Han blickade framåt över vägen för att hitta en parkerings ficka att kunna stanna till på, men fick köra ytterligare några kilometer innan han då det första P-skylten. Han blinkade som den gamle ordningsamme före detta polis han var, trots att det inte var en enda medtrafikant i sikte och svängde in på parkeringen och stannade bilen. Hjärtat bultade nu på kraftigt och han famlade efter sin necessär i väskan i baksätet.

Erik tog fram necessären och plockade fram en ask med sin blodtrycks medicin, knäppte ur en tablett ut förpackningen och svalde den snabbt tillsammans med en klunk ur en Loka flaska.

”Jo då, nu börjas det igen” sa han tyst för sig själv.

Nu visste han att hans hela hans kropp var ”aktiverad”. Tankarna, föraningarna tillsammans med den påverkan dessa hade på hans hjärta var alltid det samma, kombinationen var ingen trevlig upplevelse men han visste att hans kropp i 9 fall av 10 hade rätt! Men vad som var de rätta svaren och varför, visste han så klart inte än.

Men tillföljd av att han ännu inte ens sett brottsplatsen visste Erik att detta var något starkare än han någonsin upplevt tidigare.

– Detta är inte något vanligt mord, detta har inte enbart med människor att göra! Hörde han sig själv säga! 

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle)   

Han visste mycket väl hur illa Lokander hade tyckt om att han hade beslutat sig för att avsluta sin karriär inom polisen. Han hade försökt att övertala Erik att tänka om ett antal gånger, efter det att Erik hade lämnat in sin avskedsansökan. Detta var inte direkt vanligt när det gällde Lokanders person, utan han var känd för sitt extrema patos och att han höll sig för god att göra skillnad på person och person. Men han hade till slut önskat Erik lycka till i hur han nu tänkt sig sin framtid, detta var första gången på 2 år som han hörde Lokanders röst.

 ­– Men tjenare Helmer, det var inte i går! Och nej då du stör absolut inte du, jag var precis på väg att sätta mig i bilen! Svarade Erik och märkte det förvånade uttrycket i sin röst!

– Nej det kan man ju lugnt påstå, det är väl nästan 2 år sedan jag hade den äran! Svarade Lokander med sin ganska så entoniga stämma med ett lätt inslag av dalmål!

– Jo det är det och lite mer där till! Sa Erik och kände hur olusten eller kanske var det ett uns av spänning som spred sig i hans kropp!

Han kände så väl igen denna känsla, den hade inte gjort sig påmind på länge nu!

Men han visste instinktivt att detta inte var något vanligt socialt samtal från Lokander, det var något speciellt som hade hänt och känslan sa honom att det var något väldigt speciellt!

Något gjorde att han inom sig kunde känna dessa föraningar enbart genom att höra tonfallet i en människas röst, även om Lokanders röst var ovanligt svår analyserad. Detta med att till det nästan absurda kunna analysera och förstå uttryck, mimik och kroppsspråk hos människor, var en ”gåva” som Erik hade fått. Hur visste han inte, den bara fanns där. Erik hade många gånger långt innan hans tidigare kollegor på Rikskrim ens hade börjat nysta i bevis materialet, haft klart för sig både tillväga gångsätt och motivbild enbart genom att se brottplatsen. Någonstans i hans inre fanns svaret men de syner eller man kan kanske kalla det uppenbarelser han fick gjorde att han på något outgrundligt sätt kunde forma en inre om än något suddig bild av händelserna på den aktuella brottsplatsen .

– Jo nog kan det vara så Erik och detta är tyvärr inget vanligt litet socialt samtal från min sida! Vi har fått något väldigt speciellt på halsen, kan man nog säga utan att överdriva det allra minsta! Sa Lokander med som Erik uppfattade det, en tendens till darr på sin vanligtvis visserligen entoniga med stadiga stämma!

 – Oj då, det var det värsta! Var allt Erik fick ur sig till svar.

– Ja vi sprang på ett ovanligt bestialiskt mord i natt, om jag ska vara ärlig så är det nog det värsta jag personligen upplevt under mina snart 40 år inom kåren. Något sa mig omgående att vi skulle behöva din hjälp med detta, din ja vad ska man säga ”speciella” begåvning skulle nog kunna vara till stor hjälp!

– Oj oj, kan man kanske få veta vad som hänt eller hur tänkte du att jag skulle hjälp till? Jag har ju faktiskt sadlat om Helmer, men lite råd och tips kan jag kanske stå till tjänst med om nu min så kallade begåvning är till någon nytta.

– Vi skulle nog tyvärr behöva lite mer hjälp än så Erik, kan du ta dig till Mora i dag? Sa Lokander nu med sin vanliga stadiga stämma!

– Ha ha skojar du med mig Helmer, ta mig till Mora i dag?? Svarade Erik med både förvåning och med ett stänk humor i rösten.

– Ja det är där uppe i skogarna vi jobbar nu Erik, jag tar in dig som konsult kan vi kalla det! Vad som helst vi måste lösa detta snabbare än snabbt Erik! Sa Lokander med bedjande i rösten.

– Ja men lite mer måste jag få veta om vad som hänt Helmer, innan jag kastar mig i väg så här ”hals över huvud”!

– Kan inte ta detta via telefon Erik men jag ber dig, jag trodde aldrig jag skulle säga detta men snälla Erik vi behöver dig verkligen nu!

Av någon anledning tyckte sig Erik nästan märka ett stänk av rädsla i Lokanders röst, vilket ytterligare spädde på den obehagliga känslan i hans kropp! Hans sinnen jobbade helt plötsligt på högvarv och han förstod att detta var något verkligt ovanligt som hade hänt. Aldrig tidigare hade hans f.d chef uttalat sig på detta viset, inte ens i närheten. Lokander var en skalig person som aldrig visade några känslor, i alla fall inte i sin yrkesroll. Erik hade ofta tänkt under den tid han jobbat under Lokander, hur i all världen kunde han alltid ha en sådan kontroll över sig själv. Han brusade sällan upp och var alltid saklig och effektiv i alla lägen. Detta var i rak motsats till Erik själv som var en känslomänniska ut i fingerspetsarna, på gott och ont!

– Okej, jag kommer! Svarade Erik, vilket i nästa sekund förvånade honom själv.

– Tack och lov Erik, jag sitter på polisen i Mora och finns här resten av dagen… och kvällen! Ring mig när du närmar dig, antar att det tar ett par tre timmar för dig hit från Karlstad! Svarade Lokander nu med ett uttryck av lättnad i rösten.

 – Jo något sånt tar det nog, men måste in och packa lite samt ringa några samtal. Sa Erik.

– Okej kanon, vi hörs! Sa Lokander och knäppte sen bort Erik som stod kvar där med mobilen mot örat.

Erik stoppade ner mobilen i fickan och tänkte för sig själv, ”vad i hela världen var detta?” Känslan som infunnit sig under samtalet var ju allt annat än behaglig, utan att just då veta varför så kände han att detta skulle kunna vara något som skulle sätta djupa spår i honom för resten av hans liv? Han visste heller inte just då hur rätt han egentligen hade, för detta var något som inte bara skulle förändra hans eget liv för all framtid, utan även människans syn på… den så kallade verkligheten!

Orsaken till att Erik två år tidigare beslutat att avsluta sin tid som polis hade egentligen inte varit ett svårt beslut för honom själv. Han hade börjat må riktigt dåligt, hade stora sömnsvårigheter och magkatarren höll på att ta knäcken på honom. De syner som uppenbarade sig för honom i samband med olika mer eller mindre makabra mordutredningar hade börjat infinna sig även vid andra tillfällen i hans vardag. Detta hade gjort att han börjat tvivla på sin egen psykiska hälsa, vilket hade gjort hans beslut betydligt enklare. Erik hade själv begärt psykologisk hjälp och hade de senaste 2 åren gått i samtalsterapi för att komma till någon form av klarhet kring sitt livliga inre.

Erik skulle just gå upp till sin lägenhet när mobilen ringde igen!

– Hej Erik, stör jag? Hörde han på nytt Helmer Lokander säga!

- Men hej igen du Helmer! Svarade Erik med ett leende i rösten.

- Nej då, inte nu heller faktiskt. Sa Erik.

 - Inte nu heller? Svarade Lokander förvånat.

– Haha ja det var väl cirka 5 minuter sedan sist! Sa Erik glatt.

– Ja visst fan! Sa Helmer, nu med den där lätt skönjbara oron eller var det rent av rädsla i rösten.

 – Skynda dig hit Erik! Sa Lokander, och på nytt klickade det till i örat när Lokander abrupt avslutade samtalet.

Erik stod där och tittade på sin mobil telefon och tänkte ”Men herregud vad är det som händer”! Han sprang upp till sin lägenhet och in på sitt kontor och slog på sin dator! ”detta måste ju någon journalist ha fått nys om” tänkte han.

Han gick in på Moratidningens hemsida och läste!

”På torsdags eftermiddagen hittade två orienterare en kropp i skogen i anslutning till Södra Fäsjön några kilometer norr om Mora. När jag tidigare i dag talade med dessa orienterare uppgav de att kroppen hade visat tecken på grov sadism, så som bortskuren näsa och hela eller del av överläppen saknades, bit märken på bålen och något som troligen var brännmärken eller liknade på hela kroppen. Det kanske mest makabra hade varit att huvud, armar och ben hade skiljts från bålen men sedan placerats tillbaka likt ett pussel så att kroppen såg intakt ut vid första anblicken.”

”Hmm… dessa jävla lokal journalister, gå ut med sån bred information kring bevisningen ” tänkte Erik, ”Men detta var väl ändå inte så farligt trots denna uppenbara sadism”! Han hade varit med om värre saker tidigare, så det måste finnas något ytterligare som inte tidningen turligt nog inte fått nys om ännu.

Återigen visste han inte just då hur rätt han hade hade i sina tankar, det som väntade honom de närmsta veckorna skulle bli så… ohyggligt mycket värre!

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle) ;)

Det var egentligen inte någon annorlunda dag, utan den hade börjat som de flesta andra dagar i  Eriks nya liv. Men han kände att det ändå var något som inte riktigt stämde, av någon anledning kände han den malande och obehagliga oron i bröstet som han såväl kände igen.

Han stod vid sin bil och skulle just kliva in när mobiltelefonen ringde.

– Ja det är Erik! Svarade han. Efter någon sekunds tystnad hörde han en välbekant stämma.

– Hej Erik, stör jag?

Till sin stora förvåning hörde han Helmer Lokanders röst i sitt öra, Lokander var hans något trulige tidigare chef vid Rikskriminalpolisens riksmordkommission. 

Erik kände hur hans sinnen omedelbart satte sig i största berdskap och han kände omgående inom sig att nu var det något särskilt som hänt. Han visste sedan tidigare att Lokander hade som sin alldeles egna "heliga ko", att aldrig ringa någon av sin underordnade privat om det in var något alldeles ovanligt viktigt som hänt. 

Men Erik skrattade inombords åt sina egna tankar ” jag är ju faktiskt inte snut längre och Helmer är inte längre min chef”.

Erik hade länge tänkt att han skulle hitt på något annat, 24 år som polis hade satt sina spår i hans hjärna. Han visste att varit en av de bästa och att han med sin ovanliga förmåga att kunna sätta sig in i förövarnas sätt att tänka, att han på något sätt vilket han hade svårt att förklara kunnat se inom sig hur de begått sina gärningar. Men det hjälpte inte längre, strävan efter att vara bäst hade för längesedan lagt sig och hans ovanliga förmåga hade också satt djupa spår i hans eget psyke .

Numera nu livnärde sig han sig som föreläsare, där han erbjöd sina tjänster till i stort sett alla som ville betala för att höra honom. Eriks förflutna inom rikskrims mordkommission gjorde att han hade en del smaskigt att berätta för sina åhörare, vilket i allmänhet gjorde att han med lätthet kunde fylla de lokaler han besökte. Som lite egenterapi hade han också börjat knåpa på en bok om sina upplevelser, något som hade visat sig vara svårare än han trott men som han ändå försökte att ägn några timmar per dag till.

Han hade flyttat tillbaka till sin födelsestad Karlstad bara två år tidigare efter över 20 år i Stockholm. Han visste att han sett det mesta gällande människors ondska och var inte längre särskilt förvånad över vilka vedervärdigheter den mänskliga hjärnan kunde förmå människor att utföra, detta hade han åtminstone trott… fram till just den här dagen!

(Forts. kan ev. följa?) =)

Patienten inkommer liggande med frun på rygg!

Smärtorna strålar mot golvet!

Patienten hävdar att smärtan uppkom när han sov.

Har cyklat omkull med en skottkärra, smärtan ligger kvar på gatan.

Litet ödem mellan höger och vänster ben.

Patienten säger sig ha druckit minst 75cl vodka innan han upptäckte att yrseln tilltog.

Vid palpation av buken beskriver patienten att det smärtar i min högra hand.

Journalanteckningar visar att patienten även tidigare en gång har varit frisk.

Min bedömning av patienten är att smärtan inte gör så ont som jag tidigare tyckte.

Liten svullnad på väster höft efter ett fall från ca 2 km.

(Nästan sanna fast ändå inte!)   

Personlig styrka kan kanske vara att man i stället för att gråta,

kan le och skratta åt allt elände som man drabbas av.

Att man försöker se framtiden an,

trots all smärta och allt som det för med sig.

När fysiken ger vika, när kroppen vill säga stopp,

då reser man sig igen och biter ihop med ett leende på sina läppar.

Att man leende bestämmer sig för att försöka ta sig an problemen,

utan att för en endaste sekund ge upp tron på sig själv och tron på en ljusare framtid.

När skador och sjukdom kommer slag i slag är det lätt att misströsta,

men det finns trots allt alltid de som har det värre och inte har möjligheten att se någon ljusning.

Deras styrka är så klart oändligt mycket större, när hoppet är ute och kroppen nått sitt slutgiltiga mål.

Då är ett leende en ofantlig prestation och en styrka så stark, vilken man inte med ord kan beskriva.

Så att le åt sig själv kan ses som den ultimata styrkan,

att skratta och le tillsammans när skuggorna breder ut sig,

kan kanske just då ses som den… ultimata lyckan.

SOMMAR 

Håret blir ljusare,

huden blir brunare,

vattnet blir varmare,

ölen blir kallare,

musiken blir ljuvligare,

nätterna blir kortare,

fåglar blir ljudligare,

korvar blir grillade,

sillen blir saltare,

nubben blir immigare,

vinden blir ljummare,

sanden blir hetare,

fiskar blir metade,

bryggor blir tjärade,

solen blir hetare,

sinnet blir lättare,

många blir tälatare,

klippor blir glattare,

en del blir författare,

jag själv blir en tänkare,

för att livet helt enkelt blir... enklare!