(forts.)  

Han hoppades dock ändå på att journalisterna hade överdrivit det hela en smula, den sanningen som stod i pressen var oftast en sanning med ett kraftigt mått av modifikation. Det visste han efter alla sina år inom kåren, men att de gick ut så här med detaljer var ändå inte vanligt. Men lokal och rikspress var två skilda saker, troligen hade inte Lokander hunnit lägga locket på utan journalisten hade kört sin egen sensations journalistiska väg.

Erik plockade snabbt ihop de saker han ansåg sig behöva och la ner allt i sin resväska. Han kände en viss stress i kroppen och förvånades själv av den känsla av spänning som spridit sig i hans kropp. Det var samma känsla han fått under sin tid inom polisen, han visste så väl hur hans sinnen fungerade och på något sätt förvånades han av att han saknat detta pirr i kroppen. Han hade hatat denna känsla tidigare och jobbat hårt med sin psykolog för att få några svar på vad det var som gjorde att hans livliga inre gav honom dessa föraningar, varsel, syner, uppenbarelser, visioner eller vad man nu valde att kalla det! Men nu valde han att låta orsaken till vad det än må vara och lät den på nytt ta över i hans hjärna.

Han valde vägen över Stöllet i norra Värmland och senare vidare över höjderna och dalagränsen mot Malung. Hans tankar virrade runt i hans huvud när han körde genom det vidsträckta skogslandskapet, han kom på sig själv med att hela tiden blicka in mot den täta granskogen.

”Det är något med skogen” tänkte han. ”Hmm… vad är det med skogen, varför är skogen viktig i detta”? Erik kände igen sitt inre virrvarr av tankar och visste att dessa föraningar oftast hade någon form av samband med vad som var relevant och som slutligen brukade visa sig leda fram till ett svar av mer eller mindre stor vikt.

– Skogen… skogen är viktig! Sa han i sin diktafon. Diktafonen var ett hjälpmedel som han använde sig av ofta, detta för att han hade svårt att komma ihåg dessa ”varsel” när han vaknade upp ur något som kunde liknas vid ett transliknade tillstånd. Tankarna snurrade så snabbt att han ibland själv liknade dessa vid drömmar och drömtillstånd. Det var som att han helt plötsligt kunde vakna upp och inte minnas tankarna, utan likt när man vaknade upp ur en dröm hade svårt att svara på vad man drömt om.

Han mötte inte många bilar på vägen över höjderna, men hela tiden drogs hans blick in mot den täta skogen och över de små sjöarna och tjärnen. Det var något trolskt över hela miljön och den känsla han hade i kroppen. Erik kände sig nu riktigt illa till mods, hans hjärta började pumpa hårdare och pulsen ökade. Han blickade framåt över vägen för att hitta en parkerings ficka att kunna stanna till på, men fick köra ytterligare några kilometer innan han då det första P-skylten. Han blinkade som den gamle ordningsamme före detta polis han var, trots att det inte var en enda medtrafikant i sikte och svängde in på parkeringen och stannade bilen. Hjärtat bultade nu på kraftigt och han famlade efter sin necessär i väskan i baksätet.

Erik tog fram necessären och plockade fram en ask med sin blodtrycks medicin, knäppte ur en tablett ut förpackningen och svalde den snabbt tillsammans med en klunk ur en Loka flaska.

”Jo då, nu börjas det igen” sa han tyst för sig själv.

Nu visste han att hans hela hans kropp var ”aktiverad”. Tankarna, föraningarna tillsammans med den påverkan dessa hade på hans hjärta var alltid det samma, kombinationen var ingen trevlig upplevelse men han visste att hans kropp i 9 fall av 10 hade rätt! Men vad som var de rätta svaren och varför, visste han så klart inte än.

Men tillföljd av att han ännu inte ens sett brottsplatsen visste Erik att detta var något starkare än han någonsin upplevt tidigare.

– Detta är inte något vanligt mord, detta har inte enbart med människor att göra! Hörde han sig själv säga! 

(forts. kan ev. följa vid ett senare tillfälle)